Den motvillige matlagaren

Den motvillige matlagaren

Text & foto: Elias Wahlberg

Alla älskar mat. Mat är vardag, fest, medicin, nostalgi och status. Mat är lycka och vi älskar att hänge oss åt det. Så, vad är egentligen felet med de som inte njuter av att ha ett långkok på spisen?

16.19 Nils Boman rycker två burkar bönor från hyllan och slänger dem vårdslöst ner i varukorgen där de landar en centimeter från påsen med tomater. Kanske försöker han undermedvetet kapa tiden för matlagningen med ett par minuter genom att passera de färska tomaterna redan innan han kommit hem. Kanske är han bara trött. Det är fredag eftermiddag och vad som för Nils Boman hade kunnat bli en stillsam kväll i soffan håller på att utvecklas till en närmast mardrömslik afton.

År 2016 uppger 80 procent av svenskarna att de är mycket eller ganska intresserade av mat och matlagning. Det räcker med en snabb titt i tv-tablån eller på Instagram för att förstå att det är trendigt att vara matintresserad. Endast två procent av vår befolkning säger sig vara helt ointresserade av mat. Nils Boman är en av dem.

– Jag har ju förstått att folk tycker om att hålla på med mat men har aldrig kunnat relatera till det. Blir den här bra?

Nils håller frågande upp ett paket vetemjöl som han sedan dammar av och lägger i korgen, något försiktigare denna gång.

– Jag är ju inte dum, jag förstår att det är ett intresse som vilket som helst. Men hade jag inte hela tiden blivit utsatt för alla andras stora matintresse hade jag säkert glömt att äta.

Nils har precis avslutat skolveckan och vanligtvis hade fredagsmiddagen avklarats på så kort tid som möjligt. Den kombinerade pizzerian och thairestaurang på andra sidan gatan från lägenheten hade varit aktuell en kväll som denna, även om Nils mumlar något om bojkott på grund av restaurangens minst sagt skrikiga julbelysning som säkert kommer att hålla honom vaken om nätterna. I kväll får han inte ta beslutet själv. Han ska istället utsättas för ett experiment där han ska göra det som många matälskare ser som den ultimata avslappningen. Han ska spendera en helkväll i köket och bara ägna sig åt at hacka, steka, koka och baka. Kommer den notoriske matmotståndaren Nils Boman kunna njuta av att stå och röra i en chili hela kvällen eller är det för sent för 24-åringen att lära sig att tycka om att laga mat?

Kocken Joakim Andersson doppar huvudet i en skål med buk choy och tar ett djupt andetag med näsan. Kålen åker direkt ner i soporna och Joakim skyndar sig ut ur köket efter en ny låda. Den lilla ramenrestaurangen Fee Fi Fo Fum Ramen har inte haft öppet på några dagar och det innebär att det finns mycket som behöver förberedas. Shiitakesvamp ska kokas i buljong och picklas och Goma Dofu, en sesamtofu som serveras med soja och wasabi, ska göras från grunden. Här inne är matglädjen stor och arbetspassen långa, ofta elva timmar.

– Just matlagningen är inget jobb. Då man väl står här i köket och får jobba med händerna och vara kreativ är det bara så jäkla roligt, säger Joakim Andersson.

I stort sett varje dag utsätter sig Joakim för det som Nils, något motvilligt, gått med på att göra en kväll. Är han inte på jobbet har han gärna ett långkok stående på spisen vars doft han påstår tränger sig in hos grannarna och gör dem avundsjuka.

– Jag har svårt att förstå de som inte tycker om mat. Belöningen man får då man gjort något riktigt bra är svår att slå.

Joakims kockkollega Kaspar Von Werther ramlar in på restaurangen 45 minuter efter utsatt tid och verkar inte vara orolig för att spräcka det pressade tidsschemat. Även Kaspar lagar mat en stor del av sin vakna tid. Han sätter sig i baren och formulerar en tanke om varför han gillar det så mycket.

– Man kan hålla på att analysera varför matlagning är roligt hur länge som helst, men jag tror att det viktiga är det basala. Att man får äta något gott. Allt slit är värt det om man får god mat som belöning.

Kaspar Von Werther och Joakim Andersson förbereder middagen på Fe Fi Fo Fum Ramen.

17.14 Mjölet bolmar över diskbänken och stänker över bunkens kanter ner på golvet då Nils Boman försöker sätta sin första bröddeg någonsin. Han tar sig åt axeln och den mjöliga handen sätter ett vitt avtryck på den svarta t-shirten.

– Det tar ont i armen, säger Nils. Men det är faktiskt rätt härligt då degen börjar släppa från kanterna.

En snett leende drar över Nils mun och om man inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att han hade roligt. Förutom leendet rimmar också bohaget Nils visat upp illa med hans påstådda ointresse för mat. Lägenheten är misstänkt välstädad och köket fint och rymligt. På diskbänken och i skåpen står olivoljor, himalayasalt, en pepparkvarn med tre sorters svåruttalad peppar och en flaska med hemgjord örtvinägrett. Saker som skvallrar om ett matintresse som ligger ljusår från det Nils berättat om.

– Det är min sambo som är intresserad. Ett par gånger har jag faktiskt gjort ärliga försök att uppbåda något slags intresse, det hade ju varit kul att ha det gemensamt, men det har snabbt gått över, säger han.

Dessa försök att utföra hjärt-lungräddning på sitt matintresse har bestått i ett par helkvällar i köket lik denna. Då har han känt ett sug under dagen och exalterat gått och plockat i mataffären.

– Sedan tar det bara en halvtimme i köket innan jag känner att jag hellre vill göra något annat.

– För att odla ett matintresse krävs kontinuerlig exponering snarare än nötande under kort tid, säger Michael Catenacci.

Han är psykolog och äger dessutom den polska restaurangen Tiast i Stockholm. Michael ger inte mycket för Nils försök att bli matintresserad.

– Det tar helt enkelt för mycket tid och kraft att tvinga sig till ett intresse då man är vuxen, säger Michael Catenacci. I så fall måste det handla om ren lust. Chansen att bli intresserad är betydligt större och man exponeras successivt från tidig ålder.

Föräldrarna har stor del i huruvida man får ett matintresse eller inte, menar Michael.

– Ska man bli intresserad måste man få äta riktig mat. Har man föräldrar som är torftiga i sitt smakregister förs det över till barnet som riskerar att få en inskränkt bild av vad mat kan vara.

Michaels tips till Nils är enkelt.

– Lär dig tycka om mat. Utmana dig själv och ditt smaksinne. Vissa ser mat som något man måste pilla i sig för att bilen inte ska stanna och då har man långt till att lära sig att uppskatta matlagning.

18.33 – Jag kan knappast skylla på mina föräldrar, säger Nils Boman.

Han påstår att de är som folk är mest vad gäller matintresse. Att han aldrig lärt sig tycka om bra mat vill han inte riktigt hålla med om.

– Jag vill tro att jag kan uppskatta riktigt bra mat men uppenbarligen gör jag det inte nog mycket för att jag tycker att det är värt att lära mig laga det.

Chilin puttrar äntligen i den tunga gjutjärnsgrytan. Nils har skurit sig i fingret och gråtit. Inte av smärtan från skärsåret, utan av ångorna som halvslö kniv mot rumstempererad lök utsöndrar. Han ger en uppdatering av känsloläget.

– Hittills har den här kvällen varit allt annat än rofylld och avslappnande. Visst kan det bero på att jag inte är ensam eller upplever att jag inte kan göra allt i min egen takt. Samtdigt känner jag att även då jag står och hackar löken och går in i mig själv så ser jag bara svårigheter. Inget inre lugn.

Det här är hans sista aktiva försök att bli matintresserad, säger han.

– Det känns rätt lönlöst. Jag tror det krävs något mer omvälvande än en kväll i köket för att något ska hända med mitt matintresse.

Nils Boman visar stolt upp sitt kök.

– Jag tror att det är lite som att lära sig spela gitarr, säger kocken Kaspar Von Werther. Det är inte särskilt roligt i början då man sitter och försöker nöta in ackord. Det är då man börjar behärska det som det blir kul och så tycker jag att det är med matlagning också. Man behöver ta sig över den där första nivån, sen kan man uppskatta det.

Kaspar berättar om att hans matintresse kom tidigt och att han alltid räknat med att det kommer finnas där hela livet. Men så tänker han på sin pappa som kommer från en tysk familj där måltiden alltid varit viktig och heldagar i köket har varit en självklarhet.

– Han har tappat sitt intresse för mat. Rent intellektuellt vill han gärna vara intresserad av mat men han känner sig inte hungrig och sugen på samma sätt längre.

Psykologen Michael Catenacci känner igen situationen där någon gärna vill vara matintresserad men inte riktigt lyckas fullt ut. Det kan handla just om att man inte känner sig hungrig längre eller att man aldrig lärt sig uppskatta mat, som i fallet Nils Boman. Men det kan också handla om att smaksinnet sviker en.

– Jag har en bekant som gillar att prova viner och äta gott men som samtidigt erkänner att han inte känner nyanser. Om vi provar ett vin och jag gör en smakbeskrivning har han ofta svårt att förnimma den. Därför litar han inte riktigt på sig själv i köket, säger Michael Catenacci.

Varför vissa människor tycker om att laga mat och andra inte har Michael svårt att ge ett direkt svar på. Han kan däremot utröna två grupper där många matintresserade befinner sig. Den ena är de som lagar mat som avkoppling eller för att rensa huvudet. Den andra gruppen är de som har matlagningen som ett kreativt uttryck.

– Mat är ju konst och de allra största matlagarna är stora konstnärer som när sin kreativa ådra genom matlagning.

Hittar man inte sig själv i någon av dessa grupper kan det vara svårt att hitta en plats i sitt liv för matlagning.

– Om du sticker ut och springer för att rensa huvudet och inte har någon konstnärlig ådra som behöver näras har du kanske inte ett naturligt behov av att laga mat, säger Michael Catenacci.

Trebönschili signerad en sann mathatare.

20.01 Brödet plockas ut ur ugnen och är förstås alldeles för varmt för att börja skära i. Nils gör ändå ett försök och biter sig i läppen då fingrarna legat några sekunder mot brödets stekheta yta. Han sköljer handen under kallvatten i några sekunder för att minimera risken för brännblåsor och blickar sedan ut över sin middag. Chilin som blivit djupröd efter några timmar på spisen, guacamolen, vitlökssåsen och det nybakta brödet.

– Det blir säkert gott, men knappast så gott att det är värt det, säger Nils Boman.

Han tar en tugga och upprepar en onaturlig käkrörelse som måste vara ett försök att kyla ner maten i munnen. Han sammanfattar sin upplevelse av experimentet.

– Om det här är det bästa sättet att väcka ett matintresse så är det kört för mig. Jag har känt mig stressad under själva matlagningen, och nu ska jag dessutom stå till svars för vad som ställs på bordet.

Någon stolthet över sitt åstadkommande syns inte hos Nils.

– Jag känner att jag vill be om ursäkt. Det vill jag varje gång jag lagar mat åt någon.

2016-20-12

Comments are closed