Den heliga snabbmaten på Guru Ka Langar

Den heliga snabbmaten i Harmandir Sahib

Text & foto: Fredrik Petersson

Varje dag serveras det mer än 100 000 måltider i det gyllene templet i Amritsar. Alla är välkomna och det kostar ingenting. Fish Amok är på plats och tar del av händelserna i templet.

I langarsalen är allt hektiskt. Att ge hundratusentals människor mat här är en hastig process. Och så måste det bli för att hinna med. Skrikande röster möter ljudet av metalltallrikar som slås mot varandra, skålar som diskas och skedar som ständigt byter ägare. Bitvis är trängseln så påtaglig att det nästan känns som även den låter. Golvet är kallt och blött under bara fötter. Matrester från diskinrättningen flyter i kakelgolvets springor och fastnar mellan tår och under fotsulorna.

Under morgonen har Amritsar vuxit ur en tät dimma. Hus för hus, tempel för tempel. Miljonstadens tempel sträcker sig högt, och de är många. Staden har nästan 50 % sikher, till skillnad från knappa 2 % i hela landet. Anledningen är Harmandir Sahib, det gyllene templet. Den allra heligaste platser för troende sikher.
Trots sitt nordliga läge i Indien är det höga novembertemperaturer. Som svensk sommar. Antagligen varmare. Vid lunch rycker hundratals drakar över en blå himmel, och som en scen ur Flyga drake singlar de ner, en efter en.

Langar, eller Guru Ka Langar, är en gammal tradition inom sikhismen, och liksom mycket inom religionen är det inkludering och jämlikhet som står i fokus. Langar är en hel måltid som delas ut gratis till den som är hungrig och serveras i, eller i anslutning till sikhernas heliga tempel - Gurdwaran. Vad måltiden består av varierar men det är alltid vegetariskt och äts traditionellt i långa rader på golvet som kallas pangat. Den som sägs vara upphovsmannen är Guru Nanak, den allra första gurun på 1400-talet. 
– Namnet betyder ’Mat från guru’, säger Manjit Jaswal som är en av omkring 4000 troende sikher i Sverige och aktiv vid Gurdwaran i Hammarkullen i Göteborg. Han berättar att enligt sägen ska Guru Nanak ha fått pengar av sin far för att göra affärer, varpå han istället gick ut och köpte mat till fattiga personer. 
– När han kom tillbaka så frågade pappan om affären, och han förklarade att han hade gjort en bra affär. Pappan frågade vad han hade gjort och så förklarade att han gett mat till människor som var hungriga. Pappan blev arg, men från den dagen började langar, förklarar Manjit Jaswal.
En viktig funktion med langar är tanken om varenda människas jämlikhet, vilket också är en av förklaringarna till att man sitter i pangat på golvet. Oavsett vad man har för religion, inkomst, kön eller kast är man jämlik på langargolvet. Det finns också en tanke om att man lär sig etikett genom att äta med andra människor.

Mannen i hotellreceptionen heter Rashpal Singh. Vid vårt första möte skyndar han att borsta kavajslaget innan han snabbt knäpper händerna framför magen och möter min blick. »Namaste!«. Han rör sig mekaniskt när han tar mitt pass från disken och uttrycker sig korrekt och väl genomtänkt när han frågar hur resan gått. Men hela hans figur ändras när jag frågar honom om langar och det gyllene templet.
Det ska visa sig att hotellet bara är ett stenkast från det gyllene templet och ännu närmre Rashpals hjärta. Han rör sig över hela decibelskalan när han berättar om templet och redan under vårt samtal kompletterar Rashpal Singh det han säger med sju långa mail, varav ett med 22 bilder på honom och hans familj. Han berättar att templet stod färdigt i början på 1600-talet och att det idag är den allra heligaste platsen för troende sikher världen över.
– Det är det största sikhstället som finns. Det gyllene templet byggdes av Guru Ram Das Ji. Anledningen till att det är så heligt är för att i det gyllene templet är alla religioner välkomna för att be. Sikhreligionen lär ut jämlikhet och medmänsklighet över hela världen, förklarar Rashpal entusiastiskt, och tillägger: 
– Du måste äta langar. Maten är väldigt god där!

Första stoppet i langarserveringen är tre personer som delar ut tallrikar.
Trots att det står berg av metallplattor bakom dem gäller det att vara kvick för att nypa en. Jag sträcker ut min hand och söker ögonkontakt med en av männen. Tallriksutdelarna skriker mot folkmassan. Någon bakom mig skriker tillbaka. Blickarna skiftas, och sen börjar det om. En evighetsprocess som i stort sett pågår dygnet runt hela året. Innan jag hunnit uppfatta att jag har en tallrik i min hand placeras en skål ovanpå och ofrivilligt trycks jag vidare i strömmen. Några fuktiga steg senare står jag ovanför en liten trappa och en sista person skyndar att ta metallskedar från en stor hink bakom sig för att förse flödet. Det pressar på. Som ett makrillstim följer vi alla varandras rörelser genom templets korridorer. Vänster. Vänster. Höger. Rakt fram. Sen tar det helt plötsligt stopp.

Tempelområdet är stort, inramat med långa staket och överdådiga öppningar. Innanför grindarna är det helt förbjudet att röka och dricka alkohol, vilket också sträcker sig 150 meter i alla riktningar. Området innehåller flera olika tempel, men det allra största är det gyllene templet, Harmandir Sahib. För att gå in i templet måste man ta av sig skorna och täcka håret, därefter tvätta fötterna. Man ska även täcka huden så gott det går med långa ärmar och byxor. Det gäller vid alla sikhtempel runt om i världen.
På området finns det även flera gratisboende för folk som är på besök, eller andra som inte har någonstans att bo. Sri Guru Ramdas Ji Niwas är ett av de största, och står sedan 1931 öppet för vem som helst att bo.
– Det är som ett hotell som är gratis, berättar Rashpal Singh, inte bara för lokalbefolkning eller sikher, utan även turister som är på besök. Precis som på langar nekas ingen.
– Alla kan bo där. Sova. Vila. Och sen gå och be. Alla är lika och det är vad vår religion lär oss, förklarar Rashpal Singh.

Jag står stilla i vad som mest kan liknas vid ett trafikkaos. Folk trycker från alla håll. Vid ett försök att hålla tallriken över huvudet uppmärksammar någon mina tatuerade armar och flera personer skrattar och kikar nyfiket. Vatten från disken regnar på blanka glasytor och luften i rummet är varm och fuktig. På min högra sida sitter ett femtiotal personer som skalar potatis och hackar lök på golvet, för att frivilligt hjälpa langarserveringen att gå runt. Sewadar, som det heter på punjab, kallas den person som helt altruistiskt erbjuder sin hjälp utan att kräva någonting i gengäld.
Manjit Jaswal från församlingen i Hammarkullen berättar att langar i det gyllene templet går runt tack vare människor som gör sewa. Han har själv varit i templet och berättar att man i stort sett arbetar dygnet runt.
– De börjar fyra på morgonen och slutar ett på natten, berättar han. Som med mycket inom sikhismen lägger han stor vikt vid alla människors lika värde och understryker att riten är central i religionen.
– Grundtanken är att ingen ska vara hungrig. Ingen ska dö av hunger i denna värld. Det spelar ingen vilken religion du tillhör, kast eller kön. Alla kan äta langar, säger han. Manjit berättar att det inte är ovanligt att det blir lång kö, men att det i övrigt är ett väldigt enkelt upplägg. Hämta skål och bestick, sen sköter det mesta sig själv när man väl satt sig i langarsalen.
– Då kommer dom med mat och allting, så får man allt serverat. Efteråt ska man tvätta händerna och sen ta med tallriken och lämna den till de som diskar, säger Manjit Jaswal.
Langar serveras vid de allra flesta gurdwaras världen över, i alla former och storlekar. Manjit Jaswal säger att även om församlingen i Hammarkullen är liten har man langar på söndagar.
– Vi börjar på morgonen med att göra langar. Först går vi och dricker te, vi brukar ha det på morgonen, sen går vi upp och då har vi lite bön och sång, sen när allt är klart kommer vi tillbaka och äter langar tillsammans, förklarar han och tillägger:
– Alla är välkomna.

Dörrarna till langarsalen öppnas plötsligt. Redan innan det sker har det gått att känna att någonting är på gång, och nu pressas massan in i en flaskhals. Tröjärmar skrapar mot trädörrens insidor och bara fötter smattrar mot kakelgolvet. De långa mattorna veckar sig i den plötsliga paniken. Samtliga personer sätter sig i skräddare längs mattorna och ställer ned tallriken framför sig. Jag gör likadant. Trots att det är högljutt i salen ser jag inte många som samtalar med varandra. Några äter och några väntar, men de allra flesta i tystnad.
Det dröjer inte alls lång tid innan en man kommer och fyller skålen framför mig med en vitgrumlig vätska. Vid första anblick liknar det kokosmjölk men det smakar ingenting. Med en van rörelse för han sin skopa ned i hinken och ger till personen bredvid mig, för att sedan gå vidare och göra samma sak. Han rör sig fort och med enorm precision. Innan kokosmjölkens skvalp lagt sig till rätta står nästa person med nästa hink och måttar även han väldigt precist mot min tallrik. Det är en slags risgrynsgröt, söt och tunn. Mannen bredvid mig kupar händerna framför sig och en annan man släpper två runda chapatibröd i dem. Jag gör likadant. Två bröd landar omgående i mina händer. Jag tar några bilder och medan mitt öga är tryckt mot kameran får jag en grön, soppaktig linsröra serverad på min tallrik samt en potatisblandning som verkar vara huvudrätten.

De flesta äter hastigt. Jag kikar ned mot mina stela byxor och märker att sömmen spruckit i grenen när skyndat mig ned på golvet. Min rygg känns stel från flyg- och bussresor när jag böjer mig fram för att skopa i mig maten från tallriken som står på golvet. När jag doppar brödet i tallrikens olika röror minns jag Rashpal Singhs ord. Maten är väldigt god och samtidigt skäms jag lite för att jag känner mig positivt överraskad.

Jag rör mig ut från langarsalen efter att tallriken börjat bli tom. Ett tiotal män fångar upp smutsdisken i farten medan jag rör mig ut mot det gyllene templets enorma innergård. En armbåge träffar mig i sidan. 
– Det här är den allra bästa platsen att ta bilder, precis här, nickar en man åt mig. Jag tackar honom med ett leende och tar inställsamt några bilder. Och kanske har han rätt. Sikher från hela världen är här och för många verkar jag exotisk, eller kanske bara malplacerad, när jag efter ett varv varit med på ett hundratals selfies.
– Where you from mister? Photo, please?
Många vill bara prata. Fråga vart jag kommer ifrån. Varför jag är här. Men oavsett vad det gäller möts jag av en enorm generositet och vänlighet, och det är någonting som har genomsyrat hela mitt besök på Guru ka Langar i det gyllene templet.

2016-12-20

Comments are closed